.

"Kärlek är för dem, för dem som har tur" sjunger Thåström, jag kan inte göra annat än att hålla med honom.
Jag har verkligen märkt, att kärlek inte är något för mig. Jag har inte fått något annat ut av det än ett brustet hjärta, fuckat psyke och ett självförtroende på botten. Mina närmaste killkompisar suckar oftast bara och skakar på huvudet när de får höra om och om igen om hur kille efter kille dissat mig. Jag fått höra att jag är en flickväns typ, en sån som man tar hem till mamma. Det kan jag iof kanske hålla med om, mammor gillar mig, har alltid gjort. Men jag orkar inte vara den tjejen.
Jag är så trött på att vara hon. Jag har haft historian att falla så otroligt lätt för killar, fäst mig för lätt. Men jag har ändrat mig totalt sen jag slutade umgås med Calle. Jag insolerade mig själv och riskerade inte ett piss igen, aldrig mer ska jag släppa någon så tätt inpå som jag gjort innan. Nu är jag begränsad med vad jag säger och hur jag agerar.
Mitt sociala liv är ganska fullsatt med vänner och diverse män. Jag lever livet helt enkelt, va fan.. ja e 18 om 9 dagar! Vi är unga! Låt oss göra våra egna misstag och göra va fan vi vill praktiskt taget.
Länge leve ungdomen och denna tankspridda tid!