ZZZZZZZZZZ
Jag ursäktar för den taskiga uppdateringen, men jag har bara inte kommit på något att skriva.
Min vecka har vart ganska tråkig, har vart sjuk och har spelat handboll sen mest bara degat.
Nu sitter jag på handbolls terori i skolan, rena rama sömnpillret nr 1. Våran tränare värkar vara lite halvt emot alla typ. vilket e konstigt XD
HEJHEJHEJ FELICIA HÄR! CUUUULIGT VA? hojehhjejhH
Igår så skulle jag ha provtränat i Tinas fotbollslag (foc farsta) men jag fick inte åka dit för att pappa tyckte att det var för sent. Han tjatade på mig under alla mina springa-runt-i-sandlådan-år att jag skulle börja på fotboll, men då gick jag redan på 8 andra fritidsaktiviteter ink. handboll. Men sen började jag på fotboll efter mkt om och men när jag var 12 eller 13. Och då trodde jag om jag visade att jag faktiskt var duktig, så skulle pappa bli stolt över mig. Men självklart (om han nu va det) så visade han det inte. Vilket var en ganska stor besvikelse, jag fick alltid höra från alla andra att jag var jätte duktig... men aldrig från pappa. Jag och han har en ganska konstig relation till varandra, vi är som katt och hund praktiskt taget. Bråkar konstant och skriker åt varandra nästan hela tiden. Det här tar ju ganska mycket på en. Det var så extremt ett tag att jag praktiskt taget bara sov hemma förra året. Jag var hemma hos min dåvarande pojkvän praktiskt taget hela tiden, spelade fotboll eller handboll för att få tiden att gå. Jag spenderade så lite tid som möjligt hemma för att så fort jag kom innanför dörren så började ett bråk nästan direkt.
Jag pratade med mamma om det här för inte så länge sen, hon säger bara att jag överdrver och innbillar mig att sånt har hänt. Men jag vet att alla bråk har hänt för Andreas (dåvarande pojkvännen) var faktiskt där ett antal gånger. Han fick trösta mig och hålla om mig när jag grät, han var faktiskt ovanligt stöttande. (Till skillnad från Björn som springer med svansen mellan benen så fort något händer. )
Och pappa är inte särskillt stöttande heller, när jag skulle börja på gymnasiet så sa jag att jag skulle gå fotbollslinje. Då kollade föräldrarna snett på mig och sa att jag aldrig skulle klara av det. Jag trodde att de skulle bli glada för min skull, men det var tydligen bara en dröm. Jag gick fotbollslinje på gymnasiet i 2½ månad, sen så var det inga andra tjejer som gick i min grupp, så jag bytte till handboll.
Gud vad jag skriver om min pappa... så nu ska vi skriva lite om mamma. Hon är en bra mamma tycker jag. Hon och jag är som kompisar, vilket är väldigt skönt. Vi har jätte bra kontakt och kan prata om allt (till skillnad från pappa). Mamma vet när hon ska vara min mamma och när hon ska vara min kompis., vi kan bara umgås och göra ingenting eller bara gå å ta en fika. Hon stöttar mig vad det än gäller (nästan) och hon kan ge mig mammiga råd om jag ber om det. Löv her! ^^
Men nu måste jag skriva på mitt svenska arbete.
Hade, Pöss på er<3
Min vecka har vart ganska tråkig, har vart sjuk och har spelat handboll sen mest bara degat.
Nu sitter jag på handbolls terori i skolan, rena rama sömnpillret nr 1. Våran tränare värkar vara lite halvt emot alla typ. vilket e konstigt XD
HEJHEJHEJ FELICIA HÄR! CUUUULIGT VA? hojehhjejhH
Igår så skulle jag ha provtränat i Tinas fotbollslag (foc farsta) men jag fick inte åka dit för att pappa tyckte att det var för sent. Han tjatade på mig under alla mina springa-runt-i-sandlådan-år att jag skulle börja på fotboll, men då gick jag redan på 8 andra fritidsaktiviteter ink. handboll. Men sen började jag på fotboll efter mkt om och men när jag var 12 eller 13. Och då trodde jag om jag visade att jag faktiskt var duktig, så skulle pappa bli stolt över mig. Men självklart (om han nu va det) så visade han det inte. Vilket var en ganska stor besvikelse, jag fick alltid höra från alla andra att jag var jätte duktig... men aldrig från pappa. Jag och han har en ganska konstig relation till varandra, vi är som katt och hund praktiskt taget. Bråkar konstant och skriker åt varandra nästan hela tiden. Det här tar ju ganska mycket på en. Det var så extremt ett tag att jag praktiskt taget bara sov hemma förra året. Jag var hemma hos min dåvarande pojkvän praktiskt taget hela tiden, spelade fotboll eller handboll för att få tiden att gå. Jag spenderade så lite tid som möjligt hemma för att så fort jag kom innanför dörren så började ett bråk nästan direkt.
Jag pratade med mamma om det här för inte så länge sen, hon säger bara att jag överdrver och innbillar mig att sånt har hänt. Men jag vet att alla bråk har hänt för Andreas (dåvarande pojkvännen) var faktiskt där ett antal gånger. Han fick trösta mig och hålla om mig när jag grät, han var faktiskt ovanligt stöttande. (Till skillnad från Björn som springer med svansen mellan benen så fort något händer. )
Och pappa är inte särskillt stöttande heller, när jag skulle börja på gymnasiet så sa jag att jag skulle gå fotbollslinje. Då kollade föräldrarna snett på mig och sa att jag aldrig skulle klara av det. Jag trodde att de skulle bli glada för min skull, men det var tydligen bara en dröm. Jag gick fotbollslinje på gymnasiet i 2½ månad, sen så var det inga andra tjejer som gick i min grupp, så jag bytte till handboll.
Gud vad jag skriver om min pappa... så nu ska vi skriva lite om mamma. Hon är en bra mamma tycker jag. Hon och jag är som kompisar, vilket är väldigt skönt. Vi har jätte bra kontakt och kan prata om allt (till skillnad från pappa). Mamma vet när hon ska vara min mamma och när hon ska vara min kompis., vi kan bara umgås och göra ingenting eller bara gå å ta en fika. Hon stöttar mig vad det än gäller (nästan) och hon kan ge mig mammiga råd om jag ber om det. Löv her! ^^
Men nu måste jag skriva på mitt svenska arbete.
Hade, Pöss på er<3
Kommentarer
Trackback
