.

Jag förstår mig inte på mig själv. Förut gjorde jag allt för att dö, nu ligger jag på nätterna och har dödsångest.
Jag fick en panikattack förra veckan. Jag låg å stor grät för att jag tänkte på döden. Jag skrev i min dagbok vad jag vill bli ihågkommen för. Jag vill verkligen att folk ska komma ihåg mig när ja inte finns längre. Typ alla små saker som man märker med folk som man umgås mycket med. Typ hur de placerar fötterna när de går. Hur de håller sina bestick. Hur deras leende ser ut när de är glada. Hur de ser ut när de håller sig för skratt. Hur deras ögon ser ut när de är ledsna. Hur de agerar när de är nervösa. Hur blicken i deras ögon är när de verkligen är lyckliga. Vilken deras favorit låt var. Vilken deras favorit film var. Hur de såg ut när man skrämde dem. Hur deras skratt lät. Vad som fick dem att skratta. Vad som fick dem att gråta. Vilka poser de gjorde när man plockade fram kameran. Vilka ord eller fraser de använde under perioder. Vilket deras favorit godis var. Hur de såg ut när de sov. Hur deras snarkningar lät.
Alla de små sakerna som får en att älska sina vänner ännu mer.
Aja.
Löv yah! <3