.

Jag har glömt att säga att mitt älskade Manchester United vann Champions League!! Jag stod och hoppade av lycka när jag såg matchen! Först så blev det lika. Sen förlängning, lika igen. Sen straffar. Ronaldo missar sin straff, gör så att Man U ligger i underläge efter sina fem straffar. John Terry ska lägga sin straff, den sista för Chelsea, men han missar. Så det blir Sudden death straffar. Manchester sätter sina tre första. Chelsea sätter sina två första. Men när Anelka ska slå sin så var Edwin Van der Saar mer taggad än någonsin och räddar den.
Edwin är hjälten, Terry är syndabocken. Manchester har besegrat Chelsea. Manchester är världsmästare.

Hela den här helgen har vart ganska chill. I fredas var jag, Jossan, Nadja och Sara hemma hos Saras pojkvän David. Det var nice å kul, tills det spårade ut och killarna började supa ner hunden. Vilket  var överdrivet. Men annars va d skit kul å måste göras om! :) Sen så kom mamma å hämtade mig, Jossan och Nadja och körde hem oss. Sen så sov jag över hos Alexandra. Det var sjukt mysigt :) vi åt frukost i solen på balkongen sen. Efter ett tag så drog jag hem, fixade mig och drog ut å käka för att mamma fyllde år. Sen drog jag till tanto och träffa Cici å co. Va där med Emil å dem en stund sen så drog jag hem till Alexandra som hade chill kväll hemma hos sig. De va helt okej, kände inte så många men d va kul ändå. Idag så har ja inte gjort ett skit. Och nu sitter jag här och kollar på happy feet. Dem e ju så himla söta!
Ne men nu ska jag kolla klart på filmen.
Hade bäst, Pöss på nouwsen!

Ahap... så nu va d skola igen... lika tråkigt som vanligt. Idag är ändå allt annorlunda på något sätt... Jag har träffat någon som jag har älskat i helgen... jag tror att jag bara trodde att jag älskade honom... men jag vet inte.. jag har aldrig förstått mig på den känslan.. den är ju igentligen ganska falsk. "Jag älskar dig" är något som yttras allt för ofta... det är ingen som menar det när de säger just de orden nu förtiden.
Varenda gång ni någonsin hört mig säga just de orden... så har jag menat dem... varenda gång. Jag säger det bara till människor som jag faktiskt älskar och som jag inte kan se mig själv leva utan.. som alla mina närmaste vänner... jag skulle aldrig klara en dag utan att veta att de finns där för mig när jag behöver dem... det är verkligen några människor som jag håller hårt om hjärtat och aldrig kommer släppa taget om. Några är nyare än andra och några har alltid funnits där. Men jag älskar de allihopa... och jag hoppas att ni vet vilka ni är.

Jag vet att jag är ganska kall av mig... men jag kan inte hjälpa det... Jag ska inte klaga å säga att jag har vart med om så mycket som har förändrat mig.. men det är delvis sant. Jag har vart med om mycket skit det senaste året.. men jag har alltid kommit tillbaka på rätt väg igen. Jag vet att många av sakerna har gjort mig till en helt annan människa och jag ser på livet på ett helt annat sätt.

Man ska inte tänka som att världen och vi alltid kommer att finnas kvar. Det kommer vi inte, en dag när vi minst vet det, så finns vi inte längre. Att tänka att vi alltid kommer att finnas kvar är absurt. Vi föds, vi lever, vi dör.
Vissa säger att livet är bara en tid mellan en värld till en annan. Så det gäller att lämna ett intryck under den tiden vi är här, och lämna efter något till de som vi lämnar kvar efter oss.
Livet är alldeles för kort för att sitta och ångra saker. Mitt råd är att skriva upp saker som ni vill ha gjorda under er livstid. Och sedan göra allting. Inom en snar framtid. Så ni inte har något att ångra, när ni sedan ligger på er dödsbedd. Slösa inte energi på onödiga saker som inte förtjänar den uppmärksamheten och energin det tar. Lägg er energi på saker som gör er glada och se allt på ett positivt sätt. Jag lovar att man blir sjukt mycket gladare. Människor som får er att må dåligt är det bara att skita i. Det kommer inte att göra livet lättare, så varför ens bry sig?
Vi måste leva livet när vi fortfarande är fast materia. Innan vi blir aska eller maskätna. Vi kommer ha en gravsten
Lev det livet ni vill leva, utan ånger och negativitet. Ingen ska få stå i vägen, ingen kan säga att ni inte kommer kunna göra det ni vill.
Carpe diem my friends, carpe diem!

Jag behöver hjälp. Det berättade min skolsyster för mig här om dagen. Är van att höra det nu. Det kommer alltid de orden när jag måste berätta om min psykiska historia. För att man har mått skit, betyder inte det att man fortfarande ligger i de banorna jag gjorde för ett år sen. Jag vill inte dö längre, så varför ska jag hålla på och älta det? Visst, det kanske är bra för mig och alla de som behöver få ut det ur sina system. Men jag tycker det bara är jobbigt att älta allt och få ut allt igen, när man redan har berättat allt för miljoner olika vuxna. Jag blir bara mer ledsen och kan t.om börja grina om det blir för mycket tjafs om känslor. Visst att jag älskar att prata.. men inte om sånt. Inte om sådant som får ens innersta att vrida sig och tårar att börja rinna.

Jag har seriöst problem... jag har inga känslor längre... jag känner knappt medlidande. Ingen smärta, ingen sorg, ingen ilska och ingen lycka. Allt är bara ytligt. Jag inbillar mig själv att jag är arg, ledsen eller glad. Jag känner ingenting. Jag är en jävla robot. Jag hatar mig själv för att det enda jag vill är att känna. Känna lycka och kärlek...
Jag är så jävla patetisk som sitter är och beklagar mig... men jag vill verkligen inte sitta å klaga för någon som kanske inte vill höra. På det här sättet så kan ni sluta läsa när ni vill.. och ni läser på era villkor... så ni slipper höra d ni inte vill höra.
Men solen kommer skina på mig någon dag och jag kommer börja känna igen... Det är bara en tidsfråga...

Aja.. hoppas alla där ute är lyckliga!
Hade bäst, Pöss på nowsen!! <3