.

Jag behöver hjälp. Det berättade min skolsyster för mig här om dagen. Är van att höra det nu. Det kommer alltid de orden när jag måste berätta om min psykiska historia. För att man har mått skit, betyder inte det att man fortfarande ligger i de banorna jag gjorde för ett år sen. Jag vill inte dö längre, så varför ska jag hålla på och älta det? Visst, det kanske är bra för mig och alla de som behöver få ut det ur sina system. Men jag tycker det bara är jobbigt att älta allt och få ut allt igen, när man redan har berättat allt för miljoner olika vuxna. Jag blir bara mer ledsen och kan t.om börja grina om det blir för mycket tjafs om känslor. Visst att jag älskar att prata.. men inte om sånt. Inte om sådant som får ens innersta att vrida sig och tårar att börja rinna.

Jag har seriöst problem... jag har inga känslor längre... jag känner knappt medlidande. Ingen smärta, ingen sorg, ingen ilska och ingen lycka. Allt är bara ytligt. Jag inbillar mig själv att jag är arg, ledsen eller glad. Jag känner ingenting. Jag är en jävla robot. Jag hatar mig själv för att det enda jag vill är att känna. Känna lycka och kärlek...
Jag är så jävla patetisk som sitter är och beklagar mig... men jag vill verkligen inte sitta å klaga för någon som kanske inte vill höra. På det här sättet så kan ni sluta läsa när ni vill.. och ni läser på era villkor... så ni slipper höra d ni inte vill höra.
Men solen kommer skina på mig någon dag och jag kommer börja känna igen... Det är bara en tidsfråga...

Aja.. hoppas alla där ute är lyckliga!
Hade bäst, Pöss på nowsen!! <3