.

"I can take the rain on the roof of this empty house. That don't bother me. I can take a few tears now and then and jus' let 'em out. I'm not afraid to cry every once in a while. Even though goin' on, with you gone still upsets me.
There are days every now and again I pretend, I'm okay. But that's not what gets me.

What hurts the most. Was being so close. And having so much to say. And watching you walk away. Never knowing what could have been. And not seeing that loving you is what I was tryin' to do.

It's hard to deal with the pain of losing you everywhere I go. But I'm doin' it.
It's hard to force that smile when I see our old friends and I'm alone
Still harder; getting up, getting dressed, living with this regret. But I know if I could do it over. I would trade, give away, all the words that I saved in my heart that I left unspoken.

What hurts the most. Was being so close. And having so much to say. And watching you walk away. Never knowing what could have been. And not seeing that loving you is what I was tryin' to do.

I'm not afraid to cry every once in a while. Even though goin' on, with you gone, still upsets me.
There are days every now and again I pretend I'm okay. But that's not what gets me.

What hurts the most. Was being so close. And having so much to say. And watching you walk away. Never knowing what could have been. And not seeing that loving you is what I was tryin' to do."

---

Jag har återgått till att hata kärlek. Jag har gett upp allt hopp. Har börjat tänka på att det är bara kemiska ämnen som får en att tro att man är lycklig å allt sånt bullshiet. Jag vill verkligen inte vara glädjedödare eller vara så tråkig som tänker så. Men jag har blivit sårad.. och fått drömar om en kärlek som aldrig fanns eller kommer att finnas.
Just för att det har hänt, om och om igen.. så har jag börjat tänka i tankebanor som jag inte tänkt i på över två år, då jag mådde som sämst.
Den personen som har fått mig att känna mig så, var den som jag aldrig trodde skulle få mig att känna så. Han var min vän, men nu vet jag inte vart vi står. Om vi är vänner, någonting mer eller ingenting alls. Har inte pratat med honom på ett tag nu... och det mår jag ännu sämre av. Men att veta att vi aldrig kmr att få någonting... och att han känner samma som mig... dödar mig sakta inombords. Varje gång jag ser honom, så känner jag om och om igen hur det gör ont i kroppen... lika ont som det gjorde när han sa att våra känslor måste försvinna.
Jag förstår ingenting. Det gör inte heller någon som jag har berättat för. Ingen förstår. Det gör inte saken bättre heller.
Jag vill bara gräva ner mig i ett hål med bara min ipod som sällskap. Det skulle säkert få mig att må bättre, å då kan jag ju passa på att fixa några fler personligheter när ja ändå har tid.

Ne nu ska ja säga någonting positivt hära: att ONE TREE HILL HAR BÖRJAT IGEN!!! YIIIIIEEEPIIIEEE!!! Och de första avsnittet i den 6e säsongen inleddes med kärlek. ofc... -.-. Men bara för att d e Oth så blir ja lycklig :D d enda som kan göra mig glad nu förtiden.

Ne men nu ska ja slagga.Tidig dag i morn som vanligt, handboll halv nio.
Sussa gott alla sötnouwsar.
Pöss på er <3<3