Tell me once, tell me twice
Det är svårt att se allvaret i din deppighet när den inte är konstant. Men jag vet också att en depression kommer och går. Vad jag vill säga är att om du pratar med någon om något djupt och dagen efter skrattar, har den personen svårt att ta det du sa på allvar. Jag säger inte att jag inte tror på att du har problem. Men jag har lärt mig att aldrig lita på att någon annan kan ge mig stöd/det jag behöver. Jag har blivit bränd så många gånger av människor jag trodde skulle finnas där jämt. Man har bara sig själv att lita på. Vi är bara sjutton år, och det är mycket som händer. Vänner kommer, vänner går. För det finns inte någon som står där i ur skur. Det handlar om slump. Mitt tips till dig är att inte ta sveken personligt, för det händer alla. Och jag hoppas innerligt att tabletterna du ska få/har inte blir din lösning på allt. Var egoistisk utan att förstöra för någon annan, skyll allt på ödet och inse att det är ganska kul att leva ändå. Lycka till <3 (Du behöver inte ha kvar kommentaren för den är för dig och inte för andra)
