.

Jag har kännt henne sen jag var sex år gammal och självklart har vi haft jobbiga stunder, men några av mina bästa barndomsminnen har vart med henne. Hon känner mig för den jag är, hon har vart där under de sämsta stunderna. Hon vet alla "dumma" saker jag har gjort. Hon tar mina känslor på allvar. Vi pratade om hur det skulle ha vart, om jag hade lyckats med att försvinna. Hur det skulle ha vart för alla de runt omkring mig om jag inte hade funnits längre. Hur mycket jag hade gått miste om. Det hade gått flera år om jag hade lyckats. Jag hade inte vart med om allt som hänt sedan dess, ja hade inte träffat allt folk, jag hade inte lärt känna människor som jag idag älskar. 

Jag har insett allvaret, jag vill inte heller ta den lätta vägen ut. Jag tar hellre den långa mer komplicerade vägen då jag får ut mer av det. 

Det är väldigt få som kan inse allvaret när de inte vart där, när de inte vet alla detaljer. Det är en sak jag ogillar, när folk agerar som de kan allt och vet allt om mig. Jag kan räkna på min ena hand vilka det är som faktiskt vet, som bryr sig och alltid finns där. 

Jag kanske låter feg, som att jag förlitar mig på att jag ska få anti-depressiva. Jag har vart med om så mycket, mer än vad folk vet om, mer än vad jag sagt till någon. Jag har själv vetat om att jag har alltid behövt hjälp. 

På senare tid har jag tagit emot den hjälpen med öppna armar. Jag vill verkligen bli frisk, och jag kommer att göra allt för att bli det.

Hjälp mig, eller gör det inte. Men stå inte ivägen.