Livet känns ibland som en dröm, en dröm som man vaknar upp skrikandes från.
Jag vet ärligt talat inte hur det är att må rikigt bra. Har aldrig hänt. Jag kommer ihåg hur lycka känns. Jag får små glimtar av den känslan ibland, hur jag var då. Det var inte särskillt länge sen... från november till januari. Då var jag lycklig.
Jag har inte känt ett piss sen Markus, absolutely NADA. Den första lilla känslan jag fick, var saknad. Saknad av den man som gjorde mig lycklig.
Jag vet inte hur länge jag klarar av det här... hur länge jag kan spela d här spelet. Jag kommer att bryta ihop när som helst, och när jag gör det kommer det inte vara en vacker syn. Jag varnar er alla som kommer få vara där, use the force, helt seriöst. Att hjälpa mig plocka ihop mig själv igen, är inte kul. Det är bara förbereda er med en sopkvast och en skyffel. This ain't gonna be pretty I tell yah.
Det verkar som jag drunknar i självömkan, men så är det absolut inte. Ni som känner mig, vet att jag är en otroligt generös och omtänksam person. Och jag kan verkligen vara självsäker nog att säga det.
Jag har alltid satt andras problem före mina egna.. men jag kan inte ta mer. Jag klarar inte av det. Jag känner mig instängd, som att någonting drar mig neråt, det känns som jag har 30 ton tegel på bröstet och inte kan röra mig. Jag känner mig in låst och orörlig. Som att jag är kvar i livet mot min vilja. När jag vill något, så tvingas jag åt andra hållet. Det känns som att det har vart så hela mitt liv. Av rädsla gjorde jag de som andra tyckte va bäst. Jag gav upp där, kände inte att jag tjäna på det särskillt mycket. Give and take. Det är det vänskap handlar om. Man ger lika mycket som man tar. Så blir alla nödja och glada.
What if I leave today, never to comeback again. What if I didn't make a change. What if I take the blame.
Would you still be the same?
Kommentarer
Trackback
