.

Jag avskyr att gråta. Jag avskyr att visa mig svag och öppnad inför någon. Det är inte många som tror på att jag är deprimerad. Men just för att jag har vant mig vid att vara det, så gör jag allt för att hålla mig så sysselsatt som möjligt och gömmer undan alla de känslor jag har när jag är ensam. Jag sätter på mig en mask när jag går ut så att jag slipper höra att jag ser ut som ett vrak eller att jag ser ledsen ut. Jag gör ALLT för att verka så "normal" som möjligt. Men jag misslyckas oftast eftersom jag är skum i huvet. Det är alltid någon som ifrågasätter om jag mår dåligt eller inte, för det mesta är det mina föräldrar. Jag visar som sagt aldrig utåt att jag mår dåligt, så de förstår ingenting.
Jag kan bara visa mina känslor genom ilska, när jag egentligen är ledsen eller besviken. Jag anstränger mig för att vara glad å trevlig när jag umgås med folk, efter som jag har ansträngt mig i några månader nu så har glädjen för vissa ögonblick kommit tillbaka. Vilket är något som jag har behövt väldigt länge. Men all ondska är påväg att ta slut. Har kommit till botten till alla mina problem. Så förhoppningsvis kommer ljuset när som helst.