Cada día es una nueva forma de tortura
Livet är tortyr ibland. När man är is-kall i sinnet och har inte en aning om vad som är fel. Att varje dag sitta och stirra in i en vägg, helt utan känslor, helt utan tankar och en ständig undran vart man har tagit vägen. Man känner sig helt tom och känslokall. Jag känner mig helt instängd i mig själv och avskärmad från andra.
Mina känslor går i vågor, det enda som krävs för att jag ska krypa tillbaka i mitt skal igen är en liten komentar. Jag känner mig som en rädd liten sköldpadda.
Jag tror inte att någon vet hur ansträngande det är för mig att le och skratta. Jag kan kolla på bilder som brukar beröra mig, som brukade göra mig tårögd och ja rör inte en min. Jag känner verkligen ingenting.
Jag saknar inte någonting som jag älskat, för jag kommer inte ihåg den känslan. Jag saknar inte sorg, jag saknar inte kärlek. Men hellre känslofull än kanslokall.
Tacka gudarna för mediciner och psykiatiker.
Kommentarer
Trackback
