Stumble and I fall
Varenda gång jag slutar tänka på hnm... så kmr det något som påminner mig om hnm. Jag vill inte göra annat än att blunda så kan allt försvinna. Jag mår skit av saknaden och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen. Känns som jag springer runt i cirklar.
Vi hade inget ordentligt avslut. Vilket suger. Det gör det så sjukt mkt svårare att gå vidare.
Jag önskar bara att allt hade vart annorlunda och att jag får äta godis. Om jag skulle tröst ätit, som jag brukar göra, skulle jag antagligen ligga i sockerkoma.
Jag å min kompis Bella har nämligen en överrenskommelse att inte proppa i oss någonting med tillsatt socker i. Inget godis, inga chips, ingen glass, inget naturgodis, ingen läsk. So no sugar for me. Vilket gör mig lättare förbannad, sockerberoende som jag är. Live just got a hole lot harder.
Kommentarer
Trackback
