.

Jag är ju så otroligt envis också... jag vägrar höra av mig till hnm... jag väntar på att han ska höra av sig.

Tanken på att han inte ens förmår sig på att skicka ett sms.. att han inte ens lägger en liten tanke på mig... att han inte saknar mig ens lite grann... sårar mig mer än vad jag vill erkänna...

Han får mig att känna mig osäker... som jag var för flera år sedan. För att jag inte vet vart jag har hnm så blir det bara värre.

Det känns som ja tänker på hnm hela tiden.. och när jag får tanken: "ska jag skicka ett sms kanske?". Så slår ja bort den lika snabbt som den kommit. Jag känner mig som en jävla toffel, ja har tofflat efter honom ända sen jag träffade honom första gången. 

Det konstiga är... att vi inte kännt varandra särskillt länge.. men jag saknar honom sjukt mkt. 

Jag saknar alla små saker han gör; hans mimspel, hur han förklarar saker, hur han ler när han är riktigt glad, hur han små dansar för att lätta upp stämningen, hur han drar bort en hårslinga från min kind.. bara för att få röra vid mig, hans små ljud, hans blick när han försöker få kontakt med mig, hans min när man kysst honom, hur han håller om mig och hur alla dessa små saker får mig att gilla honom så sjukt mkt mer. 

"Mostly I hate the way I don't hate you, not even close, not even a little bit, not even at all."

Ten Things I hate about you.