.

Jag tänker för mycket på döden, försöker att skrämma upp mig själv så jag slutar att längta. 

Kommer någon att kunna ersätta mig, vara lika dan som mig. Kommer jag förstöra de liv jag lämnar kvar. Vad händer om jag väljer att stanna, vad händer om jag väljer att försvinna. Klarar jag av det här eller kommer jag att kämpa mig själv till döds. Allt det där är bara fåtal av sakerna jag tänker dagligen.

Jag är så jävla lost, jag känner mig så otroligt tom och allting känns så meningslöst. 

Satt i en timme på MFU idag med mamma, pappa och två psykologer. Då var jag tvingad att rota i all skit som någonsin har hänt i min familj, hur jag aldrig kunnat prata med pappa eller hur mamma alltid förväntat sig att jag ska vara "the good kid". Efter ca en kvart börjar jag att stört grina och det slutade aldrig rinna, jag var tvungen att behärska mig ordentligt för att inte bryta ihop totalt. Mamma säger alltid att jag ska tänka på det positiva, men om man inte tar itu med det negativa så kan man aldrig se den positiva sidan, så fick jag mina tankar bekräftade av Marieann psykologen. 

Det hemska är, att jag skyller fortfarande allting på mig själv. Det är mitt fel att jag var utstött, det är mitt fel att jag mår dåligt, allting är mitt fel och mitt ansvar. Jag har räddat mig själv från elände, tagit hand om mig själv, tagit för mycket ansvar och har alltid stått för mig själv. 

Jag klarar inte av mer, jag försöker verka stark. Jag sätter på mig masken och går ut. Men jag klarar inte mer... jag kommer få ett riktigt psykbryt när som helst. Känner redan tårarna bildas och halsen klumpa igen sig. 

I don't think that anyone really knows...