Eternal darkness
"Before you, my life was like a moonless night.
Very dark, but there were stars - points of light and reason...
And then you shot across my sky like a meteor.
Suddenly everything was on fire; there was brilliancy, there was beauty.
When you were gone,
when the meteor had fallen over the horizon, everything went black.
Nothing had changed, but my eyes were blinded by the light.
I couldn't see the stars anymore.
And there was no more reason for anything."
How can you have a heartache when you don't have a heart?
Vi har alla varit med om ett krossat hjärta. Men har alla varit med om känslan, att ert hjärta är bokstavligen borta, att det är bara ett svart hål där det en gång suttit? Att du är så tom att det inte finns någonting kvar?
Jag tror er om ni säger att det har hänt er. Och jag förmodar att det har gått över, att hålet har fyllts med någonting annat än det som gjorde det i första hand.
Men kommer ni då t
ro mig när jag säger att jag inte har något hjärta? Att jag är ett svart hål? Att jag är tom till 100%? Att jag lider sent inpå nätterna och att jag måste hålla ihop mig själv för att inte ramla ihop?
Nej, det kommer ni antagligen inte... men tyvärr så är allt detta sant.
Vad som nu gjorde det eviga hålet inom mig, har försvunnit och kommer aldrig tillbaka. Jag vet inte vem eller vad som är den skylldige. Jag kan därför inte leka "the blame game".
Jag vet dock varför hålet kommer förevigt att vara tomt. Jag kommer aldrig att hitta någonting värdigt att fylla det med. Mina krav är låga, för låga. Inte hjälper det. Kommer alltid att vara paranoid, kommer alltid att kolla mig två gånger över axeln. Jag får min lycka från andra, har ingenting eget att vara lycklig för. Wooppie fucking do.
Se mig i ögonen, och du kommer se min sanna sorg. Spendera mer än en dag med mig och du kommer att märka, att mina ärr sitter ända in i benmärgen. Men jag är på god väg upp igen. Hoppas vi.
"Time passes. Even when it seems impossible. Even when each tick of the second hand aches like the pulse of blood behind a bruise. It passes unevenly, in strange lurches and dragging lulls, but pass it does. Even for me."
Forbidden to remember, terrified to forget.
Hur många är det inte som försöker glömma allt som har hänt dem under åren? Jag vet att jag spenderar enormt mycket tid med försök att glömma. Men om man glömmer, då kan man göra om misstaget och låta händelsen ske igen. När man fått sitt hjärta krossat, vill man inget annat än att lägga allting bakom sig och blicka framåt.
Men allt som hänt i det förflutna är en del av vår framtid, vår historia är en del av oss.
Så vad mer kan man göra än att acceptera det som har hänt, ta lärdom av det och leva vidare. Skit i allt som hände igår, förra veckan, förra året eller för en livstid sedan. Se framåt, tänk på imorgon, nästa vecka och nästa år och framför allt lev för stunden.
Carpe diem
You are the reason why I never want to see the sun anymore
Seriöst... jag orkar inte. Jag orkar inte hålla upp mig själv längre. Jag känner att jag sjunker mer och mer för var dag som går... hopplösa liv, dra åt fanders. Sug dase va sämst det är.
Jag orkar inte heller höra allt jävla tjat! Va fan ge er! Går vi på dagis? Ne, precis. Lägg av då. Så extremt omoget, förväntade mig inte det från er.
So shut up and grow up
