.

Jag tror er om ni säger att det har hänt er. Och jag förmodar att det har gått över, att hålet har fyllts med någonting annat än det som gjorde det i första hand.

Men kommer ni då t ro mig när jag säger att jag inte har något hjärta? Att jag är ett svart hål? Att jag är tom till 100%? Att jag lider sent inpå nätterna och att jag måste hålla ihop mig själv för att inte ramla ihop?

Nej, det kommer ni antagligen inte... men tyvärr så är allt detta sant.

Vad som nu gjorde det eviga hålet inom mig, har försvunnit och kommer aldrig tillbaka. Jag vet inte vem eller vad som är den skylldige. Jag kan därför inte leka "the blame game".

Jag vet dock varför hålet kommer förevigt att vara tomt. Jag kommer aldrig att hitta någonting värdigt att fylla det med. Mina krav är låga, för låga. Inte hjälper det. Kommer alltid att vara paranoid, kommer alltid att kolla mig två gånger över axeln. Jag får min lycka från andra, har ingenting eget att vara lycklig för. Wooppie fucking do.

Se mig i ögonen, och du kommer se min sanna sorg. Spendera mer än en dag med mig och du kommer att märka, att mina ärr sitter ända in i benmärgen. Men jag är på god väg upp igen. Hoppas vi.

"Time passes. Even when it seems impossible. Even when each tick of the second hand aches like the pulse of blood behind a bruise. It passes unevenly, in strange lurches and dragging lulls, but pass it does. Even for me."