.

De som absolut inte förstår mig, de som inte orkar förstå, de som inte frågar och egentligen inte bryr sig. Det är de som jag inte bryr mig om att förklarar mig för. 

Jag är tom som en tomflaska... jag känner mig totalt jävla ihålig och hjälplös. Det känns verkligen som att jag inte kan göra någonting åt det. Jag känner totalt fucking nada och jag blir så arg på det. Min ilska är så stor nu att jag inte kan kontrollera den. 

Jag kommer aldrig, aldrig att kunna ha en hälsosam relation. Ingen vill ha någon som har känslor för en annan. Jag skulle inte heller vilja ha det, ofta man kan umgås med någon man verkligen tycker om, om den personen sitter och tänker på någon annan. Hur kul är det på en skala. 

Rädslan för att erkänna någonting som man verkligen förtryckt, är för stor så man klarar aldrig av att överkomma den. 

Jag vill inte att någonting ska bli fel... så jag håller mig undan allt... 

Jag blev skickad på ett akut besök till BUP i torsdags. Då jag fick sitta och prata med två olika psykologer från klockan två till klockan fem. Sedan kom en läkare som var lika bekymrad som de andra två, de kontaktade mina föräldrar och pappa kom dit sen. Min pappa är och har alltid varit väldigt ovetande, just för att han är väldigt svår att prata med så har jag aldrig berättat något för honom. Han har svårt att prata om känslor, och att visa känslor.  Han har alltid haft det svårt att förstå, han försöker verkligen nu och det märks. Han är mycket lugnare och frågar varje dag hur jag mår. Så nu har både mamma och pappa koll på mig så att ingenting händer. Vilket jag är tacksam för... eftersom jag alltid har tagit allt ansvar själv så har det varit väldigt betungande. Så det är skönt nu, när vi är flera som delar ansvaret. 

Det är precis det jag behöver och har behövt i flera år... nu får jag äntligen den hjälp som kommer att hjälpa mig att gå vidare och må bra.

Finally I'm getting the courage to be free.

Jag känner inte igen mig själv alls. Jag har nästan alltid vart en lugn person som kan kontrollera min ilska och om det kom en konfrontation har jag alltid lyckats ta mig ut verbalt. Jag har aldrig vart ett fan av våld och kommer nog aldrig att vara det. Jag har alltid sett ner på folk som utövar våld för skojs skull. Som tjejerna jag blev misshandlad av, de var inte där för att spela fotboll och ha kul, de var där för att trycka ner folk och för att slåss. Jag kan ärligt erkänna att jag slog tillbaka, lite mer än vad nöden krävde. Men i en situation av desperation, vad ska man göra? 

Människan är det enda "djuret" som dödar och jagar för nöjes skull. Det är helt jävla stört att det är så. När vi är den mest dominanta varelse här på jorden, då kan vi ju börja betee oss humant. Bara för att vi är dominerande så betyder inte det att vi kan vara hänsynslösa och förstöra för allt annat levande. Allt detta  går mig på nerverna. 

Det känns som man är helt hjälplös och inte kan man göra nått åt det heller. 

Låten som beskriver det mesta just nu. 

Vi var 4 lag som skulle mötas 2 gr, så vi hade sex matcher. Den första matchen var mot Västerås, den blev 2-2. Andra matchen var mot Karlstad den blev 0-0. Tredje matchen var mot Danderyd och den förlora vi med 3-0 tror jag. Resten av matcherna har jag ingen aning om vad det blev i. Men sammanfattningsvis så spelade vi jätte bra, men vi skulle behövt träna ihop oss innan. Då hade vi vunnit, garanterat. Det var inte en enda av oss som inte kan spela fotboll som var med, alla gjorde bra ifrån sig på olika sätt. Jag var faktiskt ganska stolt över min insats, jag spelade forward och målvakt. Jag är otroligt ovan på båda positionerna men det gick skit bra faktiskt. Förutom att ja fick en boll i huvudet sista matchen som gjorde att ja inte kunde spela de sista minuterna. Det värsta var ändå domarna -.- dem var katastrof. 

Men det var ändå otroligt grymt jobbat av oss. Vi var som ett lag, fast vi inte spelat särskillt mycket tillsammans. 

Vi kom iaf sist, fast killarna vann hela skiten. Dem fick en liten pokal och ett "bra spelat killar" från Jan Walther. De var sjukt gryma iaf, det blev 1-1 i full match tid, men sen blev det straffläggning. Hugo var grym i mål och killarna var grymma straffläggare, de satte alla straffarna, förutom Haben (Amanda, flickvännen, satt och skämdes vid sidan). Vi tjejer satt iaf å heja på killarna hela matchen. 

Vi fick ta bussen hem 17,30 och då skulle alla stockholms skolor åka tillsammans. Men ja sov en del så ja drabbades inte så mkt av larviga Vällingby killar eller en idiot till busschafför. 

Det var en bra dag iaf. Alla fick lite bränna va solen.

Jag saknar dig, no doubt. Livet var så enkelt med dig nära, allt blev så himla mycket svårare när du försvann. Du fanns alltid där för mig, som jag fanns där för dig. Du gjorde så otroligt mycket för mig och jag borde ha gjort mer för dig.

Íbland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Det enda jag vet är att du är borta, och kommer att va det. 

I try to live without you, but everytime I do I feel dead. 

Jag har inte känt ett piss sen Markus, absolutely NADA. Den första lilla känslan jag fick, var saknad. Saknad av den man som gjorde mig lycklig. 

Jag vet inte hur länge jag klarar av det här... hur länge jag kan spela d här spelet. Jag kommer att bryta ihop när som helst, och när jag gör det kommer det inte vara en vacker syn. Jag varnar er alla som kommer få vara där, use the force, helt seriöst. Att hjälpa mig plocka ihop mig själv igen, är inte kul. Det är bara förbereda er med en sopkvast och en skyffel. This ain't gonna be pretty I tell yah.

Det verkar som jag drunknar i självömkan, men så är det absolut inte. Ni som känner mig, vet att jag är en otroligt generös och omtänksam person. Och jag kan verkligen vara självsäker nog att säga det. 

Jag har alltid satt andras problem före mina egna.. men jag kan inte ta mer. Jag klarar inte av det. Jag känner mig instängd, som att någonting drar mig neråt, det känns som jag har 30 ton tegel på bröstet och inte kan röra mig. Jag känner mig in låst och orörlig. Som att jag är kvar i livet mot min vilja. När jag vill något, så tvingas jag åt andra hållet. Det känns som att det har vart så hela mitt liv. Av rädsla gjorde jag de som andra tyckte va bäst. Jag gav upp där, kände inte att jag tjäna på det särskillt mycket. Give and take. Det är det vänskap handlar om. Man ger lika mycket som man tar. Så blir alla nödja och glada. 

What if I leave today, never to comeback again. What if I didn't make a change. What if I take the blame. 

Would you still be the same?

Att vara här väcker gamla minnen, hur det var för några år sedan när "the old gang" fortf umgicks. Det får en att tänka en del också, på gamla kärlekar och gammal vänskap. Men det är sånt man får ta, tyvärr.

Men på måndag bär det av hemmåt. Skriver mer då. 

<3

Vi satt längst fram och vi kollade på Ringaren i Notre Dame. Den var faktiskt väldigt bra. Dans är ett annat sätt att uttrycka känslor på och det var väldigt starka kälsor i just den här baletten. Det var fyra män som stred om en kvinnas kärlek, därav massor med intriger. Eftersom de inte pratar, utan deras rörelser och musiken gör talandet, så måste man tänka en del för att kunna tolka. De flesta tolkar olika, så många går därifrån och har olika tolkningar. Vilket är nice ändå. 

Jag kommer ihåg när jag var liten å satt och fnittrade för männen sprang runt i tajta trikåer, nu satt ja å kolla på dem för dem va snygga. Haha ja man förändras :P

Jag har kännt henne sen jag var sex år gammal och självklart har vi haft jobbiga stunder, men några av mina bästa barndomsminnen har vart med henne. Hon känner mig för den jag är, hon har vart där under de sämsta stunderna. Hon vet alla "dumma" saker jag har gjort. Hon tar mina känslor på allvar. Vi pratade om hur det skulle ha vart, om jag hade lyckats med att försvinna. Hur det skulle ha vart för alla de runt omkring mig om jag inte hade funnits längre. Hur mycket jag hade gått miste om. Det hade gått flera år om jag hade lyckats. Jag hade inte vart med om allt som hänt sedan dess, ja hade inte träffat allt folk, jag hade inte lärt känna människor som jag idag älskar. 

Jag har insett allvaret, jag vill inte heller ta den lätta vägen ut. Jag tar hellre den långa mer komplicerade vägen då jag får ut mer av det. 

Det är väldigt få som kan inse allvaret när de inte vart där, när de inte vet alla detaljer. Det är en sak jag ogillar, när folk agerar som de kan allt och vet allt om mig. Jag kan räkna på min ena hand vilka det är som faktiskt vet, som bryr sig och alltid finns där. 

Jag kanske låter feg, som att jag förlitar mig på att jag ska få anti-depressiva. Jag har vart med om så mycket, mer än vad folk vet om, mer än vad jag sagt till någon. Jag har själv vetat om att jag har alltid behövt hjälp. 

På senare tid har jag tagit emot den hjälpen med öppna armar. Jag vill verkligen bli frisk, och jag kommer att göra allt för att bli det.

Hjälp mig, eller gör det inte. Men stå inte ivägen.

Det känns som att alla blir sura på mig, blir irriterade eller så ignorerar de mig. Det är så det känns just nu. 

Men jag förstår. Allt för väl. 

Jag förstår och är fullt medveten om att jag är jobbig just nu. Jag förstår verkligen det. Men om ni tycker det, helt seriöst, SÄG DET TILL MIG! Va fan, hur ska jag kunna tolka dryga kommentarer och blickar som praktiskt taget säger "jävla pucko". Det är det värsta jag vet när ingen kan säga vad de tycker rakt ut. 

Allt är fucked up just nu. Jag vill bara sova bort mitt liv tills allt är bortglömt. Tills vi alla kan mogna till oss och faktiskt kalla oss det vi försöker att vara, vuxna. Livet är svårt, jo tack ja vet. Men ta mig på allvar när jag säger att jag älskar er hela högen, oavsett vilka fel ni nu må ha. Alla stör sig på varandra då och då. Men nu verkar det ha blivit en pågående trend. 

Jag är knäpp i huvet hela jag, och ni som känner mig extra väl och ligger mig närmast om hjärtat, ni vet hur det ligger till. Och ni kan också då backa när det blir för mycket. Det har jag full förståelse för. Men finns där för mig som när jag finns där för er. Jag ljuger inte, jag säger alltid vad jag tycker. Det finns de som ifrågasätter detta. Men då gör de fel. 

Jag ljuger seriöst aldrig för mina vänner, aldrig. Man tjänar inte något på att ljuga, så jag gör inte det. 

Ni må tro mig eller inte. Men jag vet som är sant, och det viktigaste är att vara sann mot sig själv. 

Ciao bellos

Jag vill verkligen satsa på idrott nu. Jag har gjort ett löfte till mig själv, att fyra-fem gr i veckan ska jag ut och springa. Jag sprang i måndas, igår och idag. Man känner sig som man är någon annan stans när man springer, alla bekymmer försvinner och man känner sig fri. Man springer i väg från allt, man tänker inte alls utan man stänger av sig själv i tjugo minuter. Sen när man kommer innanför dörren igen.. så kommer verkligheten tillbaka. 

Jag vill verkligen försvinna från den verklighet jag befinner mig i. Det livet jag har, trivs jag absolut inte med. Jag vill göra nått åt det... men det känns inte som att jag får stöd.

Det är inte en enda som förstår, inte en enda. Jag har förklarat så sjukt många gr... snart orkar jag inte mer. 

Gräv ner mig, sätt inte dit någon gravsten och glöm bort mig.